Bebisboken.blogg.se

På sätt och vis gick det så enkelt som det låter. Jag slutade registrera och räkna allt jag åt. Har ätit sjukt mycket choklad hela december. Kroppen skriker efter mat och tyvärr socker och jag ger den det. Jag har mått bra i det även om det ständigt gnager i mig att "jag tappar kontrollen!!!"

Det finns liksom inget lagom. Det är allt eller inget för mig när det gäller mat. 

Jag vill så gärna kunna se ut som gör gör, kunna gå upp lite till och med, och känna att jag duger så. Att jag är fin så. Men jag kan inte det. Jag avundas andra människor som lever så fritt. Äter vad dom vill, har hur många extra kilon dom vill. Jag vill känna att jag duger även i en större kropp. Men det är så jävla låst. Väger jag mer än vad jag tycker att jag ska väga så tappar jag mitt värde. 

Hur sjukt är inte detta!? 

Vem FAN har skapat denna känsla att man inte duger om man inte är underviktig? Jag är så jävla förbannad att jag är så svag att jag påverkas. 

På julbordet igår kände jag mig fin. Hade en rätt tajt klänning på mig. 

Bland dom första jag träffade när vi kom dit var min chef som precis slutat. 

"Åh Annette du har gått upp i vikt!!! Hoppsan så får man inte säga- jo till dig får man!" 

Sa hon. 

Där och då borde jag sagt: hej på dig också. Varför kommenterar du min kropp och mitt utseende det första du gör? Ska jag göra så mot dig? 

I stället skrattade jag nervöst och höll med. Och kände mig sen tjock och ful resten av kvällen. 

Jag kan välja att lyssna på ett annat öra. Hon har sett mig för 25 kilo sen. Sjuk. Anorektisk. Hon ser mig nu jobba, glad och välmående. 

Men jag ser det inte så. 

Inte inne i hjärtat. 

Kommer aldrig göra. 

Varför påpekar vi hur vi ser ut? 

Det finns ingenting du kan säga till mig ang.  mitt värde eller utseende som inte skulle misstolkas. Så säg ingenting.