Dagen D
Det finns inte ord för hur tacksam jag är för ert stöd. Era bidrag är så klart helt tårdrypande rörande. Jag har hela tiden så svårt att förstå att lille Mio och vår situation rör så många. Det gör mitt sköra mamma-hjärta så stolt. Och lyckligt mitt i sorgen. Så oumbärligt.
Tanken på att få komma iväg till Riga igen i framtiden gör att jag orkar upp på morgonen.
Imorse åkte vi tidigt till Danderyd. Vi var där redan kl 08, men obduktionsteknikern var så himmelskt snäll och go och ordnade med allt lite tidigare och 08.10 var vi inne i andaktsrummet där han gjort så fint.
Tända ljus och Mio låg i en sån där plastbalja från BB. Sååå liten.
Han hade krympt lite sen sist vi såg honom. Han hade också blivit väldigt mörk i huden och man såg på armarna att han tappat kroppsvätska. Han hade en liten mössa på huvudet och en kroppsstrumpa på kroppen. Ena handen låg på täcket, den andra under. Lilla sonen min.
Men jag såg direkt att han inte var där utan det var hans skal. Inte alls som sist då det fortfarabnde kändes som hans själ fanns kvar.
Efter en stund kom obduktionsteknikern och överlämnade kistan till oss. Mattias lyfte över Mio till kistan där jag hade lagt ut snuttefilten jag köpt. Jag virade runt den om honom och gosedjuret som satt fast på snutten satt så fint bredvid och vakade över min Mio.
Min mamma ville lämna sin Mio-blomma så jag hade tagit med en liten bukett liljekonvaljer som jag la ner bredvid nallen och berättade att det var från från mormor.
Det kändes som ett fint avslut. Det blev otroligt fint i kistan. Och nu känner jg att han är borta, i himlen.
Och i våra hjärtan.
Efter åkte vi direkt till tatueraren, fulla med sorg och stolthet omvartannat och la oss för att få den finaste tatueringen på jorden.
Förenade föralltid. <3
Det var väldigt viktigt att få tatueringen gjord. En STOR pusselbit i mitt sörjande.
Efter det så åkte jag till min underbaraste underbara kurator på KS.
När jag berättade om hur vi hade ordnat med kistan så fick hon tårar i ögonen och var tvungen att blinka bort dom.
Jag har också berättat alla detaljer i hur allt har gått till och hon är helt med mig på att allt detta ska anmälas och gärna gå ut med det offentligt så politiker-helvetena kan få ett stopp på detta nedskärande innom vården. Alla bör höja sin röst. Jag gör det nu för alla som inte orkar.
När jag kom hem knackade det på dörren och interflora kom med blombud. En helt fantastiskt bukett från mitt jobb. Det värmde riktigt mycket i mitt hjärta. tack snälla ni! Återkommer med bild.
Sen kom mamma och Malin med en helt fantastiskt söt Mio och Malin-skolavslutnings-tårta.
Malin hade dekorerat fint.
Och häromdagen när brorsan och hans fru var här så fick Mio en liten dop-present som hänger så stolt runt min hals.
Så söta!
Och när min andra syster Stina var på besök så fick jag en så fin klänning. Kommer bli en sommar-favorit.
Ja ni ser. Jag blir lika rörd till tårar varje gång jag tänker på allt stöd vi får. Alla människor som bryr sig. Mer än jag någosin kunnat ana. Men vad det hjälper. Jag lever. Och de senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att jag ler, skrattar och det kan gå någon minut, max 2 utan att jag tänker på Mio.
Min storasyster skrev också en helt fantastisk dikt som jag ska kopiera hit imorgon <3
Liite lättare är det att andas. Tack vare er. Ert underbara stöd.