Dagen D

Det finns inte ord för hur tacksam jag är för ert stöd. Era bidrag är så klart helt tårdrypande rörande. Jag har hela tiden så svårt att förstå att lille Mio och vår situation rör så många. Det gör mitt sköra mamma-hjärta så stolt. Och lyckligt mitt i sorgen. Så oumbärligt.
Tanken på att få komma iväg till Riga igen i framtiden gör att jag orkar upp på morgonen.
 
Imorse åkte vi tidigt till Danderyd. Vi var där redan kl 08, men obduktionsteknikern var så himmelskt snäll och go och ordnade med allt lite tidigare och 08.10 var vi inne i andaktsrummet där han gjort så fint.
Tända ljus och Mio låg i en sån där plastbalja från BB. Sååå liten.
Han hade krympt lite sen sist vi såg honom. Han hade också blivit väldigt mörk i huden och man såg på armarna att han tappat kroppsvätska. Han hade en liten mössa på huvudet och en kroppsstrumpa på kroppen. Ena handen låg på täcket, den andra under. Lilla sonen min.
Men jag såg direkt att han inte var där utan det var hans skal. Inte alls som sist då det fortfarabnde kändes som hans själ fanns kvar.
 
 
 
Efter en stund kom obduktionsteknikern och överlämnade kistan till oss. Mattias lyfte över Mio till kistan där jag hade lagt ut snuttefilten jag köpt. Jag virade runt den om honom och gosedjuret som satt fast på snutten satt så fint bredvid och vakade över min Mio.
Min mamma ville lämna sin Mio-blomma så jag hade tagit med en liten bukett liljekonvaljer som jag la ner bredvid nallen och berättade att det var från från mormor.
 
Det kändes som ett fint avslut. Det blev otroligt fint i kistan. Och nu känner jg att han är borta, i himlen.
Och i våra hjärtan.
 
Efter åkte vi direkt till tatueraren, fulla med sorg och stolthet omvartannat och la oss för att få den finaste tatueringen på jorden.
 
 
Förenade föralltid. <3
 
Det var väldigt viktigt att få tatueringen gjord. En STOR pusselbit i mitt sörjande.
 
Efter det så åkte jag till min underbaraste underbara kurator på KS.
När jag berättade om hur vi hade ordnat med kistan så fick hon tårar i ögonen och var tvungen att blinka bort dom.
Jag har också berättat alla detaljer i hur allt har gått till och hon är helt med mig på att allt detta ska anmälas och gärna gå ut med det offentligt så politiker-helvetena kan få ett stopp på detta nedskärande innom vården. Alla bör höja sin röst. Jag gör det nu för alla som inte orkar.
 
När jag kom hem knackade det på dörren och interflora kom med blombud. En helt fantastiskt bukett från mitt jobb. Det värmde riktigt mycket i mitt hjärta. tack snälla ni! Återkommer med bild.
 
Sen kom mamma och Malin med en helt fantastiskt söt Mio och Malin-skolavslutnings-tårta.
Malin hade dekorerat fint.
 
Och häromdagen när brorsan och hans fru var här så fick Mio en liten dop-present som hänger så stolt runt min hals.
Så söta!
 
Och när min andra syster Stina var på besök så fick jag en så fin klänning. Kommer bli en sommar-favorit.
 
Ja ni ser. Jag blir lika rörd till tårar varje gång jag tänker på allt stöd vi får. Alla människor som bryr sig. Mer än jag någosin kunnat ana. Men vad det hjälper. Jag lever. Och de senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att jag ler, skrattar och det kan gå någon minut, max 2 utan att jag tänker på Mio.
 
Min storasyster skrev också en helt fantastisk dikt som jag ska kopiera hit imorgon <3
 
Liite lättare är det att andas. Tack vare er. Ert underbara stöd.
 
 
 
 
 

Dagen

Igår när min bror var här så kom han och hans fru med förslaget att jag ska starta upp en insamling inför ett nytt Riga-försök. Vi ska fram med 65000 kronor igen för en ny donator. Vi vill ju inget hellre än att ge Mio ett syskon. Och vi vill ha ett barn här på jorden också. Men det är inte helt lätt att få ihop alla pengar igen så klart.
 
Vill man så får man sätta in en slant. Det gör man som man vill. All hjälp är så klart så otroligt uppskattat.
Nordea: 3259 21 90686
 
********************
 
Mannen min var och spelade golf i morse, så jag begav mig upp till mamma och pappa för förmiddags-sällskap. Mornarna är fortfarande så intensivt tomma. Mamma, Malin och jag åkte iväg och åt lunch som mamma bjöd på. Det var mysigt.
 
Vi åkte också till babyproffsen där jag köpte en sån där gosig snuttefilt till Mio. Jag tänkte lägga honom på den och vira runt lite tyg. Är fortfarande fly förbannad på allt som hänt på sista dagarna, så ilskan har övertagit sorgen lite. Har kunnat berätta för både Mattias mamma och pappa idag om händelsen. Utan att gråta. Bara rakt upp och ner berätta. Med sååå mycket ilska i min kropp.
 
Jag längtar med en klump i magen efter i morgon bitti när vi ska träffa Mio igen. Jag är rädd för hur han ska se ut. Kännas. Lukta. Allt. Om jag kommer klara av att ta i honom, se på honom, lyfta, lägga i kistan.
Vi får se vad jag klarar. Mattias är inte säker på att han kommer klara av följa med in i morgon.
 
Det är tur att jag har tid till min underbara kurator imorgon. Antar att upplevelsen kommer bli omtumlande.
 
På något vis ska vi ju även klara av att ta med oss kistan från sjukhuset och lämna på krematoriet också.
 
Ge oss kraft.
 
 

Anmälan.

Måste bara skriva av mig.. Dagen har varit helt fruktansvärd.
Förrutom att jag behövt ringa runt till 3 olika sjukhus för att få tag i hjälp gällande mina egna mediciner så har jag fått jaga svar på vad som hänt med Mio.
 
Igår sa kuratorn att hon skulle ringa och söka info direkt på morgonen gällande hur vida Mio var ivägskickad för obduktion eller ej. Hon ringde mig kl 10.59 idag och meddelar att hon inte fått tag på personalen på bårhuset men att hon försöker. Sen går tiden. Jag hör inget mer. Jag beslutar mig för att ta saken i egna händer.
 
Jag får snart tag i rätt nummer och får prata med en hygglig kille som berättade att han hört talas om det här fallet. Att han dock inte varit involverad, men han lugnade mig med att bebisen INTE obducerats, utan bara följt med av "misstag" då man "läst fel på remissen".
Han försöker lugna mig och meddelar att han kommer åter till DS bårhus i eftermiddag.
 
17.38 ringer kuratorn upp igen. Säger att hon hört att jag redan kommit i kontakt med bårhuset. Vill också meddela att Mio visst blivit obducerad. När jag frågat varför, kan hon inte svara. När jag frågar hur jag går till väga för att få reda på svar, kan hon inte svara.
 
Jag frågar vart alla läkare håller hus, hur jag kan få tag i läkaren som skickat iväg remissen. Det kan hon inte svara på. Hon är ledig.
 
Hon meddelar att Mio fått en kroppstrumpa på sig och en mössa. Vi får fortfarande se honom men han ser annorlunda ut. Jag börjar gråta och skaka och får panik.
Hon kan inte svara på många frågor men erkänner att dom gjort fel och de ska anmäla sig själva. Sjukhuset.
Jag meddelar att jag också kommer att anmäla. Hon förstår.
 
Imorgon har dom stängt. Jag kommer inte få några svar. På fredag klockan 8.30 har vi "visningstid". Han kommer då att ligga i en vanlig plastbalja, sån alla bebisar ligger i. Vi ska få hålla i honom om vi vill, vi ska även få lägga ner honom i en vit liten bebis kista. Om vi klarar det. Annars gör dom det.
Vi ska få lägga dit filten och ett gosedjur. Vi ska få ta ett sista farväl.
4 dagar har de tagit från oss genom att skickat honom till huddinge för obduktion av "misstag". Något som aldrig skulle skett.
 
Hon meddelar att han ligger med armarna utåt från kroppen. Benen ihop i fosterställning, precis som när vi såg honom. Att han mörknat och hårdnat. Denna bild har jag nu på min näthinna varje microsekund. Kan inte sova. Kan inte blunda. Kan inte andas,. Kan inte äta. Kan inte leva.
 
Jag har underbara nära och kära som ska hjälpa mig med att både gå ut med detta i media och att anmäla.
Jag vill aldrig att någon annan människa ska behöva drabbas av det här.
 
Räcker det inte med att vi blev försummade på sjukhuset, att vi inte fick hjälp fören allt redan var över, att vi inte fick något stöd under förlossningen, att vi inte fick hjälp efteråt, att jag inte fick förklarat för mig vad som hänt, att jag inte får hjälp med mina vidare medicineringar, att de inte städade bort allt blod från rummet efter förlossningen, utan jag behövde vakna till det där dagen efter.
Räcker det inte med att vårat efterlängtade barn dog?
 
Nej, jag har fått ringa och söka, leta, fråga i flera dagar nu. Och nu ska vi ordna själva med att köra den lilla kistan till krematoriet. Jag ska klara av att räcka över en vit liten kista med mitt enda barn i till personalen på krematoriet. Sedan gå därifrån. Levande?
 
Jag kan knappt andas, jag orkar knappt upp på morgonen.
Men jag har fullkomlig ork och styrka att strida för Mios rätt. Han är min älskade unge och vi har all rätt att sätta dit detta sjukhus nu och få både en ursäkt och en ordentlig förklaring. Och ersättning.
 

Liknande inlägg