Jag är fast i en väldigt obearbetad känsla.

När han hade föds, Mio. När allt var över. Från en sekund till en annan så var allt över. Hela vår framtid. Över. Då åkte vi till Gotland. Ingen av oss klarade av tanken på att åka hem. Till det hem som redan i mitt huvud var färdigt för ett barn att växa upp i. Lära sig krypa. Ta sina första steg i. Ett hem laddat med så mycket spänning och förväntan. Men som bara stod där som en mörkt ekande mardröm. 
Nej dit kunde vi inte åka. 
Jag låg inne någon dag tror jag, mins inte alls, men när vi hade fått sitta med vår lilla döda bebis i några timmar och jag lämnade över det lilla knytet till sköterskorna- blev allt svart. 
Så mycket kämpande. Så mycket rädsla. Så mycket lycka. Jag hade ju lärt känna den här lilla killen. Jag hade varit på minst 15 ultraljuds undersökningar. Jag liksom kände min son.

Och så kom alltså dagen då två sköterskor kommer in med ett litet paket. En inlindad liten bebis. Så frukansvärt vacker. Men samtidigt bara en enda stor smärta. Jag mins paniken. Vågar jag ta i honom? Armen låg så klämd under hans ihopkurade ben och var så röd. Jag listade snabbt ut att der var den armen läkaren sätt vid sista undersökningen. "Jag kan se en kroppsdel, den är på väg ut" sa hon plötsligt. 
Jag liksom bara satte mig upp i chock. Kunde jag sitta? Klämde jag sönder den då? 
Jag gick i ett mörker tillbaka till mitt rum. Jag blödde såna katastrofala mängder. Aldrig i mitt liv har jag blött så mycket. Jag mins att jag ställde mig från rullstolen för att hoppa över på en brits och bara kände hur jag kissade ner mig, hur det rann och plaskade under fötterna. Men det var inte kiss, utan blod.. Det står i journalkopiorna att jag förlorade 5 liter blod. Alltså betydligt mkt mer än jag hade. Så blodtransfusion fick jag ju så klart. 
Jag mins blodbadet på toaletten där jag satt över ett becken för att föda. Fram tills nu hade jag haft riktiga krystvärkar. Men jag hade fått en redig dos stesolid så det arbetet stannade ju av helt. Och så fort jag provade att trycka så forsade det ut blod som fyllde upp becken efter becken. Jag bara skrek. Började det kännas som att något ville ut så knep jag och skrek. Jag ville inte föda ut honom. Jag vågade inte. Jag vågade inte förlora honom från min kropp. Minnet är så starkt över hur fast besluten jag var över att knipa. Jag ville verkligen inte att han skulle lämna mig. För jag visste där och då att även mitt eget liv skulle vara över. Min framtid försvann med Mio. 
Efter, jag vet inte hur många timmar så kom han. Han ramlade rätt ner i ett blodfyllt bäcken och jag hade sån fruktansvärd panik över det. Jag kunde inte släppa tanken på att han skulle ramla ner i blod. Ett kallt bäcken med blod. Och med en mamma som bara står och skakar och skriker. Jag kände hur han hängde i navelsträngen som satt fast i mig. Der var en konstig mycket obehaglig känsla. Där stod jag med blod upp till naveln. Golv, väggar- allt var blodigt. Och allt var över. Han hade nu lämnat min kropp och försvunnit ut i ett blodbad. Min son. Min framtid. Mitt allt. 
Jag mins inte mkt mer för inom loppet sv några minuter så tappade dom helt kontrollen över blödningen och jag sövdes ner fort. 
Mio föddes kl 5.  17. 
Kl 08 morgonen därpå var jag så hysterisk att de tog in honom till mig. Till mig och Mattias. En så liten människa. Ren och fin med en liten klippt navelsträng. En liten snopp. Allt var där. Allt var klart. Men du skulle bara lagt på dig en jädra massa vikt. 
Mitt älskade barn. 

Vi åkte alltså till Gotland. Min livmoder höll på att dra ihop sig och jag hade såna skarpa sammandragningar. Jag påmindes vid varje steg att livmodern var tom. Jag var inte gravid länge. Min son ligger ensam på ett bord och blir obducerad. 
Vi hyrde en tandemcykel. Mattias körde,  jag satt bara och höll i honom. Jag blundade och kunde se Mio framför mig. Mitt bland de blomstrande äppelträden. Hela Gotland var i blom när vi var där. I maj. Körsbärsblom och äppelblom vart man än vände huvudet. 
Det gick max någon minut mellan tårarna. Allt var så fint. Men var spelade det för roll när han inte är med oss längre? Inget spelar någon roll. Jag ville bara dö och återförenas med Mio. 
Jag mins en gång då jag satt på en bänk på en skolgård och väntade medan matte köpte såna gigantiska bindor till mig. Jag spelade upp den låt som kom att betyda så vansinnnigt mkt i denna historia. "Jag fick låna en ängel". Första tonen hann inte ens starta innan jag totalt kollapsade. På skolgården, där och då. Total kollaps. 
En annan gång på resuturang. Jag kämpade med att försöka äta. Men efter en tugga så kom det igen. Den otröstbara hysteriska gråten. 
Jag såg Mattias ansiktsuttryck när våra ögon möttes. Han var så trasig. Så förstörd. Men höll ihop så starkt för att jag var ett sånt vrak. Det osade nästan om honom, av den gråt han skulle behövt släppa ut där. Men han höll igen för sin hysteriska fru. 

Så en frukost på hotellet. Vi satt ute i den varma vår/sommaren. Allt var så overkligt vackert. Vi satt i en liten berså och åt. En liten fågel satte sig på vårt bord och där rann allt över igen. Jag kunde inte äta. Jag kunde inte vara ute. Jag kunde inte se människor. 
Jag klarade att vara ute nån timme åt gången. Sen behövde jag ligga i sängen. Antingen stirra i taket och försöka andas. Eller att lyssna sönder denna låt samtidigt som jag tittade på alla bilder jag hade tagit på Mio.
 Matte tog en dag en dusch. Jag valde att sätta på låten men då hamnade jag i ett läge jag aldrig vill befinna mig i igen. Jag ringde upp mamma och jag har ingen aning om vad jag sa. Eller om jag ens sa något. 
Det kändes som att hjärtat hade slitits ur mig. Det gjorde så ont. Såååå ont. Ingen knäprotesoperation i världen kan mäta sig med denna smärtan i bröstet. 

Och vet ni? Den gör lika ont idag. Alla dagar. För vad jag har mist är inte ett foster, det är hela mitt fucking usless liv. 
Alla avlar av sig och det är jätte kul men jag, jag har varit med om det här. Och stannat där. Och som jag skrev tidigare. Jag dog där. Bara så vansinnigt arg att jag inte rent kroppsligt också fick följa med upp. 

Det här tar aldrig slut. Det kommer aldrig komma en dag då jag INTE förlorat mitt barn. 
Min framtid. Utan det är så här. Varje jävla dag. Varje dag gör ont och varje dag saknar jag honom så det för ont. Det gör så fruktansvärt jävla ont. 

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Vad lever jag för liv? 
Jag är skiljd. Efter 12 år. 
Jag är i allmänhetens ögon barnlös. 
Jag är i familjens ögon barnlös. 
Jag har ett katt
Jag är ett helt lexikon i sjukdomar och åkommor. 
Jag är ett offer för så mycket. 
Jag är ständigt stressad över när nästa protes
Ska behöva opereras om. Något jag redan bestämt att jag inte kommer göra. 

Jag känner mig allmänt blåst på livet, mer en belastning. Och det gör det svårt att orka kämpa.