Tack för idag

Tack för allt stöd och kommentarer. 💙
Dagen har innehållit mer tårar än jag trodde. Dom har svämmat över många gånger. Så fasligt mycket minnen som spelas upp. 

Mattias och jag var upp till Mio på minneslunden. Det vart en väldigt fin behövlig stund. Bara vi tre. 

När jag kom hem så kom min syster på besök och vi gjorde sushi. 


Det var inte dumt de. 

Har fått så oändligt mycket fint stöd på Facebook idag också och denna fina bild med tillhörande text (kunde inte kopiera det tyvärr) fick jag av en kär änglamamma. 
Tack igen Hanna 💙

Nu hoppas jag att jag kan sova. Magen gör mycket ont ikväll, väldigt svullen. Och i huvudet snurrar det.. 


💙💙💙

20 maj

Jag vaknade nyss efter en orolig natt och fann detta i köket;
Liljekonvaljerna var i full blom för två år sedan. Även syrenrerna. De kommer alltid vara Mio för familjen. 
Mattias och jag åkte till Gotland så fort jag blev utskriven från sjukhuset. För att komma ifrån vårt hem, från livet.  
Ön var ett enda körsbärsblommande naglijala. Vi hyrde en tandemcykel och jag satt där bak med min tomma krampande livmoder och blundande.  Satte upp benen på pinnen mellan trapporna och grät. Grät varje dag. Blundande medan vinden svepte fram över ansiktet när vi cyklade längst Nangijala. Jag höll så hårt i min man, han fick vara den starka, den som andades för oss. 

Tårarna började rinna direkt och jag fick en sån knut i magen när jag såg de fina blommorna och kortet mamma gjort idag när hon kom hem efter sitt nattpass i morse. Så fint. 💙

2 år. Har jag andats dessa år? Så svårt att veta. Jag hamnar precis tillbaka i den tomhetskänsla och sorg som jag vaknade med den 21 maj. För idag- exakt nu- för två år sedan så låg jag med bricanyl och andra mediciner för att stanna upp förlossningen. Väntade på att få operera in ett serclage. Tre ultraljud gjordes under dagen. En så levande sprattlande livlig bebis syntes varje gång.  
17.00 föddes han. 



Maj månad... :(

Det närmar sig den 20 maj. Datumet som vände uppochner på mitt och Mattias liv. Då vi förlorande vår framtid, våra drömmar, vår glädje- vår Mio. 

Vi väntade barn. Allt slit, alla tårar, alla behandlingar, all oro, all ångest, alla pengar som ingår i den jobbiga långa ivf-resan skulle äntligen ge oss vårt önskebarn. Ett eget litet mirakel. 

Men så kom denna hemska dag. 
Varför? Jag kan inte hitta någonting vettigt i detta. Jag har inte gjort annat än kämpat detta liv. Detta barn skulle ju få bli en vändning. Ett nytt kapitel. Min största önskan skulle gå i uppfyllelse. 

Jag tycker att det är så vansinnigt orättvist och jag hatar denna månad. 

Jag vaknar varje dag med ångest och en klump i halsen. Tänker på hur denna morgon skulle varit om jag haft en levande son nu. I stället för en urna aska nedgrävd under jorden. 

Jag har fött ett barn men jag är barnlös i allas ögon. Mina föräldrar har 7 barnbarn. Men egentligen 8. En liten kille vandrar vid vår sida fast vi inte ser honom, vi räknar inte med honom i skaran. Det gör så ont. För han har faktiskt levt. 
Även om det var inuti mig. 

2 år sen..... 





Liknande inlägg