Ups and downs

God kväll. 

Idag har jag jobbat 3h. 
De senaste dagarna har varit så oändligt krångliga, f-kassan, min chef, löner och nån personalansvarig har tjabblat fram och tillbaka om hur mkt jag får jobba. Handläggaren på f-kassan bara skrattar åt det hela just för att det ska vara såååå förbannat krångligt allting. Bra att hon ser det själv tänker jag. 
Men idag löste sig allt i alla fall och tusen kilo rasade från mina axlar. 

Jag skulle ha åkt till öppenvården idag också, men jag kom hem som en tung påse potatis och la mig i soffan och kände att jag absolut inte kunde åka. Så ringde och avbokade. 
Min behandlare ringde upp och jag var brutalt ärlig med min dipp jag är inne i/ varit inne i. 
Berättade att jag mått dåligt och tagit ut det på maten. Att jag gått ner 1,4kg. Att jag känt mig helt misslyckad och deppig. 
Men jag berättade även att jag på egen hand faktiskt kommit upp på banan lite igen.
Jag har börjat med näringsdrycker igen, jag kände direkt av att energin och orken kom tillbaka. 
Nu ska jag hålla min ordination stenhårt och inte tumma på någonting. Äta alla mål och äta upp all mat
Jag ska verkligen försöka. 

Kvällen invigdes med nutella. Guds gåva till kvinnan. Speciellt en kvinna med pms. 
 

Absolut det godaste som finns. Det läker alla trasiga själar

För några dagar sen så la jag en beställning på framkallning av 198 bilder. Kreta bilder. 

Jag har köpt mig ett svart album och guld och silver pennor till detta projekt. 
Idag kom bilderna och jag har suttit och njutit av alla minnen och börjat sortera och klistrat in. Så roligt pyssel. 😊😎

Här ska det klippas och klistras!! 

Bakslag deluxe

Long time no see. 

Kanske beror det på att jag mår så dåligt. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel, jag mår bara så dåligt. Som en super tsunami av känslor och ångest och ånger. Ånger för att jag lät mig själv gå upp så mycket vikt. Jag känner mig plötsligt lite snuvad. Som att någon annan har gjort detta mot mig. Känner mig ledsen att jag inte längre har en smal kropp. 
Visst, jag är ju inte tjock nu, det fattar jag också, men jag saknar den kropp jag hade. 
Eller inte kroppen heller. Kontrollen tror jag. Jag känner mig besviken på mig själv som just släppte kontrollen. 

Jag vill ju inte må så dåligt som jag gjorde med alla svältsymtom. Det vill jag inte. Jag vill inte heller leva på luft och vatten, jag vill inte hetsäta och kräkas. 
Men jag vill ha tillbaka den kontrollen jag hade då. 

Jag kommer aldrig gå ner dessa 12 kilon igen.. det är jag för "frisk" för att göra. Jag kan bara sörja och sakna.

Jag känner mig ledsen, nedstämd och trött precis hela tiden. 

Jag har varit dålig på att äta sista veckan nu. Just för att jag mår så dåligt. 
Är trött hela tiden och det känns lite läskigt att börja jobba. Jag märker ju direkt hur destruktiv jag blir med mig själv då. 

Jag behöver definitivt lite hjälp upp på banan nu. Jag ska till öppenvården i morgon. Det känns bra. 
Jag har delat mellan "säga att allt funkar bra" och "vara helt jävla ärlig med min behandlare". 
Jag ska vara ärlig. Men även det känns som ett misslyckande. Att jag ens tänker tanken på att mörklägga mitt mående och bakslag. 

Usch. Vill bara må bra igen. Jag vet att jag borde gå upp några kilon till för att nå den friskare känslan, men just nu kan jag inget annat än att önska att jag gått ner i morgon vid vägning. 

Dumma jävla kvävande sjukdom. Släpp mig!

Öppenvård

Idag har jag varit på mitt första öppenvård samtal. Det är med min gamla hederliga behandlare (gammal och gammal, säkert yngre än vad jag är.) Det kändes bra, jag hann heja på några. 

Det är en så varm och go känsla där. Jag längtar inte tillbaka, det är inte det, men jag känner en blandning av kärlek och sorg för stället. Den varmaste av 
platser för personer med denna diagnos. Men också så sorgligt att den ens finns. 

Jag vägde mig och hade gått upp 1,4kg. Det var nu nästan 3v sen jag vägdes sist och så har jag varit i Grekland och mått bra, så den höjningen var bra. Helt godkänd. 

Nu behöver jag inte gå upp mer, men hon sa att man får låta kroppen bestämma det. Vissa mår bra i nederkant av normalvikt och vissa känner fortfarande av svältsymtomen och då behöver man gå upp något eller några kilo till. Just nu tycker jag att det känns bra, lagom. Jag kommer att äta vidare efter vad jag vet att jag behöver och så får vi se om jag står still eller går upp nåt kilo till. 

Tänk att jag känner mig mindre tjock nu än när jag var gravt underviktig. Hur sjukt är inte det? Det säger mycket om sjukdomen. 
För varje kilo jag gått upp så har jag känt mig smalare. 
Det blir sån kaos i huvudet, för jag kan stå framför spegeln och se att jag har mycket mer kropp nu. Mycket mer. Men ändå känner jag mig smalare. 
Jag ser och känner fett. Och muskler, mycket mer muskler. Men det känns bra. Då slår spöket till och skriker på mig att jag borde känna mig fet och gå ner. Men jag lyssnar liksom inte. 

Jag älskar känslan av att vara bekväm. Jag känner mig stolt över min kropp och det inte bara på grund av fettmängd, utan även allmänt. Alla mina ärr, alla mina bristningar, allt som blivit jag under ett helt liv av operationer och sjukdomar. Allt jag för allt i livet försökt gömma in i det minsta. 
Borta. 
Jag önskar att alla med ätstörningar söker sig till vården. Fruktansvärda veckor/månader/år. Fruktansvärda. Men det handlar om en kortare period av resten av ditt liv. Jag vet att man blir irriterad av att höra det. "En kort period av ditt liv". Man kan inte tänka så när man är sjuk. Man kan tänka så. Allt känns fel, för mycket, så fruktansvärt fel bara. Omöjligt. Vidrigt. Otänkbart. På så vis så är jag glad att jag inte fick något större val, kastades in i det och blev kvar. Jag förstår om man inte orkar. Men jag önskar att alla kunde lita på att det faktiskt funkar. Att man en dag får vakna upp och känna att man duger. 
Så fruktansvärt värt det. 
Det låter som en skröna-
"jag känner mig så frisk och fin." 
Ja... men man gör det. En rejäl omprogramering av hjärnan och en total rensning av gammalt skit, så kom det fram något som ALDRIG funnits förr. 

Jag tror att mycket har att göra med att självkänslan stärkts. När jag var som sjukast misshandlade jag mig på alla plan. Kunde inte se något gott eller fint med varken min kropp eller personlighet. 
Idag har jag fått stärka den från grunden, jag har inte bara lärt mig att jag måste äta, jag har lärt mig att älska mig själv, sätta mig själv i det första rummet, respektera mig själv och vara rädd om mig. 

Jag håller på att möblera om här hemma. Som vanligt 😂
Ska sälja mitt köksbord, det kommer snart en kvinna som ska köpa det. Jag ska köpa ett mindre. Sitter aldrig och äter i köket så det är bara en avlastningsplats. Så då kan jag lika gärna ha ett som inte tar så mycket plats. 

Jag har haft Stina här också. Och lilla Jamie. Jag fick honom att skratta sådär ljuvligt intensivt. Så äkta och underbart ljud. ❤️


Liknande inlägg