Bebisboken.blogg.se

platser för personer med denna diagnos. Men också så sorgligt att den ens finns. 

Jag vägde mig och hade gått upp 1,4kg. Det var nu nästan 3v sen jag vägdes sist och så har jag varit i Grekland och mått bra, så den höjningen var bra. Helt godkänd. 

Nu behöver jag inte gå upp mer, men hon sa att man får låta kroppen bestämma det. Vissa mår bra i nederkant av normalvikt och vissa känner fortfarande av svältsymtomen och då behöver man gå upp något eller några kilo till. Just nu tycker jag att det känns bra, lagom. Jag kommer att äta vidare efter vad jag vet att jag behöver och så får vi se om jag står still eller går upp nåt kilo till. 

Tänk att jag känner mig mindre tjock nu än när jag var gravt underviktig. Hur sjukt är inte det? Det säger mycket om sjukdomen. 

För varje kilo jag gått upp så har jag känt mig smalare. 

Det blir sån kaos i huvudet, för jag kan stå framför spegeln och se att jag har mycket mer kropp nu. Mycket mer. Men ändå känner jag mig smalare. 

Jag ser och känner fett. Och muskler, mycket mer muskler. Men det känns bra. Då slår spöket till och skriker på mig att jag borde känna mig fet och gå ner. Men jag lyssnar liksom inte. 

Jag älskar känslan av att vara bekväm. Jag känner mig stolt över min kropp och det inte bara på grund av fettmängd, utan även allmänt. Alla mina ärr, alla mina bristningar, allt som blivit jag under ett helt liv av operationer och sjukdomar. Allt jag för allt i livet försökt gömma in i det minsta. 

Borta. 

Jag önskar att alla med ätstörningar söker sig till vården. Fruktansvärda veckor/månader/år. Fruktansvärda. Men det handlar om en kortare period av resten av ditt liv. Jag vet att man blir irriterad av att höra det. "En kort period av ditt liv". Man kan inte tänka så när man är sjuk. Man kan tänka så. Allt känns fel, för mycket, så fruktansvärt fel bara. Omöjligt. Vidrigt. Otänkbart. På så vis så är jag glad att jag inte fick något större val, kastades in i det och blev kvar. Jag förstår om man inte orkar. Men jag önskar att alla kunde lita på att det faktiskt funkar. Att man en dag får vakna upp och känna att man duger. 

Så fruktansvärt värt det. 

Det låter som en skröna-

"jag känner mig så frisk och fin." 

Ja... men man gör det. En rejäl omprogramering av hjärnan och en total rensning av gammalt skit, så kom det fram något som ALDRIG funnits förr. 

Jag tror att mycket har att göra med att självkänslan stärkts. När jag var som sjukast misshandlade jag mig på alla plan. Kunde inte se något gott eller fint med varken min kropp eller personlighet. 

Idag har jag fått stärka den från grunden, jag har inte bara lärt mig att jag måste äta, jag har lärt mig att älska mig själv, sätta mig själv i det första rummet, respektera mig själv och vara rädd om mig. 

Jag håller på att möblera om här hemma. Som vanligt 😂

Ska sälja mitt köksbord, det kommer snart en kvinna som ska köpa det. Jag ska köpa ett mindre. Sitter aldrig och äter i köket så det är bara en avlastningsplats. Så då kan jag lika gärna ha ett som inte tar så mycket plats. 

Jag har haft Stina här också. Och lilla Jamie. Jag fick honom att skratta sådär ljuvligt intensivt. Så äkta och underbart ljud. ❤️