Min helg. Upp och ner

Hej. Det har varit tyst från mig i helgen. Jag har kämpat med alla tankar fram och tillbaka. Igår var jag helt på det klara med att jag skulle ge upp denna vård och börja jobba. Jag kunde inte finna en enda känsla som ville fortsätta. Jag känner mig så enorm i kroppen och så fullkomligt misslyckad. Det är bara negativa känslor 

och jag tycker dom blir starkare för varje dag. 
Det finns inget go i mig alls. Jag vet att denna svacka är obligatorisk och väntad, men det gör liksom inte saken lättare. 

Jag vill helst av allt, innerst inne gå ner dessa kilon igen. Men jag skulle också kunna tänka mig att stanna här. Hitta en livsstil i denna form. 
Enligt läkarna så går inte det. Anorexian kan aldrig dö ut i en undervikt. 
Jag är långt ifrån frisk. Jag känner mig väldigt styrd av ätstörningen, men jag har också fått en del verktyg att jobba med. Skulle jag hoppa av allt nu så skulle jag falla direkt, det känner jag ju. Men jag känner också att jag inte orkar mera. Det går inte att strida mot något i så hård motvind. 
Jag har försökt men orken är slut. 

Idag har jag varit lite lugnare i känslorna, ibland går det bra att äta efter ordination och hålla det och känna att det är okej. Men så slår det till igen och jag vill skita i allt. Värst är ju absolut kvällarna. Classic. 

Jag ska prata med mitt team imorgon om vad vi ska göra. 

Jag har börjat få tillbaka det ischias-onda. Det försvann som på beställning när jag gick ner i vikt. Det har varit borta sen dess. Och så börjar det om nu. Det är ytterligare en sak jag kopplar till ökad vikt. Igår och i morse kunde jag knappt gå alls. Men det ger med sig ju mer jag går, så har försökt gå en del idag. Vägrar få ett nytt skov. Usch. 

Jag var hos mamma idag. Skulle promenerat dit men det ösregnade när jag gick ut, så jag tog bilen. Tur var nog det för det hade blivit lite väl långt. Vi tog en promis runt henne ist. Mötte upp Stina och Jamie, sen hade jag några timmar bebisgos. Det är sån balsam för min själ. 

Jag åt en glass till mellis. Enda glutenfria strut som finns

 Nu ska jag sova. Godnatt

1 Anonym:

skriven

Fina du! Jamie vill nog ha en moster som blir frisk och stark! Han är så värd det, men mest värd det är DU! ❤️/ Charlotta

Svar: Tack snälla söta du. Vad fint sagt. Och det stämmer ju precis. Ett steg i taget, en dag i taget. Kram ❤️
Annette Sjölund

2 EmSi:

skriven

Skickar några styrkekramar till dig! Det är inte lätt alls att bli frisk, men du kommer klara det! Och även fast man vet att svackan hör till så är det inte roligt att vara i den. Ibland måste man låta förnuftet råda och det innebär att hålla i och hålla ut, även om det suger...
Det är anorexians röst som är stark nu, men din egna kan vara ännu starkare! Låt den ryta i, lyft blicken och fokusera på målet. Du kommer klara det!
Just nu är det extra jobbigt både i knopp och kropp men det kommer bli lättare och lättare, du har ju haft en del bra stunder också! Fokusera på de stunderna! De kommer bli fler och fler! Omge dig så mkt du kan med allt som får dig att må bättre i stunden, använd dina verktyg och pusha inte för hårt med de svåraste sakerna matmässigt... tex om ångesten är störst av att äta fikabröd så skit i det just när det är som jobbigast och ät den energi du behöver av sånt som fungerar lite bättre. Viktigt dock att du själv tar kontrollen och inte anorexian... det får liksom inte bli undvika och förbjuda tankar utan mer ett medvetet val om att inte pusha för hårt de tuffaste dagarna...

Många kramar! Ny vecka och nya tag! 💕

Svar: åh, du skriver så bra och så rätt. Det går liksom rakt in i mig. Dina ord är de ord som själva jag, Annette vill säga men som inte hörs pga att anorexin är så jävla stark. Jag blir liksom påmind o pushad. Tack för det. ❤️
Jag har haft lite pepptalk med min behandlare idag också. Nya tag. Just idag känns det okej. Mycket för att jag kör dag för dag. Lite ofuktionellt o trippande men det har i alla fall gått. Denna dag. Stor kram!❤️
Annette Sjölund

3 Anonym:

skriven

När jag ser bilderna på dig och lilla Jamie så får jag en klump i halsen. Så fint, så otroligt nöjd han är i mosters famn, jag har nog aldrig sett något liknande. Så när det blir jobbigt, titta på bilderna, och verkligen se vilken fantastisk människa du är som får någon så liten att känna sig så stor, så trygg och så älskad.

(Och sen återgår du till sparka anorexiabak så hårt du kan)

Svar: Tack. Ja han är så älskad och jag är så glad att han finns och att jag har möjlighet att få en så fin relation ❤️ verkligen nåt att kämpa för
Annette Sjölund

Kommentera här: