Bebisboken.blogg.se

Jag är så trött. Hela jävla tiden. Jag förstår inte vad som är fel?! 

Jag har haft samtal idag med en behandlare. Om hur jag känner inför det här med behandlingen nowadays. Jag saknar allt engagemang. Är så uppgiven och besviken på mig själv. Jag orkar inte mer, jag orkar inte försöka. Försöka orka, försöka känna att det här är rätt. 

Det kommer inte naturligt alls längre. 

Vi spånade lite på vad man kan göra för att få upp mig på banan igen. I morgon ska jag träffa läkaren, kanske att någon medicin måste höjas eller sänkas eller så. Sen ska jag prata med ytterligare en behandlare i morgon. Få lite hjälp med att planera mat till mina middagar här hemma. Det går ju inte så bra nu, har ingen fantasti vad jag ska äta. Blir bara tokig och väldigt irriterad av att ens prata eller tänka om/på det. 

Folk kommer snällt med tips på vad jag kan äta, men jag hör inte, öronen stängs av. Jag vill inte tänka och jag vill inte fokusera på mat. Det går inte. 

Det går bra att tänka på att dra ner på mat eller utesluta. Men det här med att tillföra.. det går inte. Stopp helt enkelt. Jag kommer inte åt tankarna. 

På heldygnsvården gick det okej för där skötte dom allt vad mat heter. 

Och på dagvården går det bra. Där får jag bekräftat att den portion jag lägger upp är rätt. Lagom mycket, lagom proportioner. Men här hemma, ensam... Det finns ingen som ser att jag kastar maten, hur mkt eller lite jag lagt upp, om det är näringsrikt nog. 

Jag är inne i en ritar- period nu. Sitter hela kvällarna. Det är skönt att vara så passionerad i någonting. Att jag kan gå all in i något och släppa den yttre världen en stund. 

Har jag sagt att jag har öppnat en sida för försäljning? Ja det har jag kanske? 

Made by Annette heter den ju iaf på fb. 

Får man sova nu? Så jädrans slut. 

I morgon ska jag vakna pigg och så jäkla pepp. 

Sådeså.