Bebisboken.blogg.se

Hur kan omvärlden och alla dess ideal och såkallade sanningar ändra en persons innersta jag? 

Hur kan någonting helt ovesäntligt bli det allra mest sanna? 

Hur kan en människa gå på en stig och plötsligt bli övertygad att gå åt andra hållet, utan att personen ens är medveten om den ändrade färdriktningen? 

Hur kommer det sig att man skapar föreställningar om ett liv fyllt med rosenblad, en säng bäddad med siden, varmluft som susar förbi en, varför skapar hjärnan en illusion som inte finns? Varför ska man behöva känna sig som en misslyckad individ, en person utan eget värde eller mening, just bara för att omvärlden säger en det. Skapar den illusionen, skapar den mallen som du ska passa in i. 

Får du plötsligt inte plats, kanske inte ens får upp mallen över låren längre så kan du lika gärna ge upp. Sluta finnas. Sluta känna, höra, dofta, säga. Sluta vara. För då är du inte längre vid liv. Då är du inte värdefull längre, du är fel, du är misslyckad, du är en skam. 

Varför finns ens dessa känslor? Vart skapades dom? Vem sa dom till mig? Eller till dig? Vem satte upp mål höga dom hus, till dig att bestiga, vem drog åt snaran till att bli ett strypkoppel, vem skapade den alldeles för smala mallen och påstår att den är rätt. Rätt och bra, perfekt och fin. Lyckad och underbar. 

Vem? Varför? 

Varför kan man inte få vara sin egen mall, sitt eget jag, sina egna uppfattningar, känslor, upplevelser, och person. Varför sys mallen av omvärlden? Varför kan vi inte stå emot att följa den? Varför är vi inte starka nog att se bortom den? Varför kan vi inte bara få vara oss själva? 

Det undrar jag.