Bebisboken.blogg.se

Den 12 november åkte jag ensam till Riga med båten. Allt gick bra. Insättning dagen efter, den 13 november.

Fick akupunktur och så. Lite strul med doktorn, han fastnade i nåt möte, så fick en av "deras" läkare ist. 

Embryot var fint. Morula- stadiet. Men slemhinnan väldigt tunn. Tunnaste hittils i min karriär. 

6,8mm. Men dom övertygade mig att det är lugnt. Jag har så liten livmoder, så referensvärdet på minst 7mm gäller inte på mig. På mig och alla andra med små livmödrar gäller 5,5mm. Liten livmoder-liten slemhinna. Logiskt. Så det var tummen upp. Tyckte dom. 

Själv var jag skeptisk. 

Man gjorde assist haching. Öppnade skalet på embryot med en tunn vattenstråle så den lättare skulle kunna kläckas. Fascinerande. Och man använde embryoglue. Sammanlagt 28% ökade chanser. För nätta 5000kr extra. 

But still... Slemhinnan.... 

Allt gick bra och smärtfritt och jag lunkade i mitt lyckorus tillbaka till båten efter lite mer akupuntur. 

Resan hem gick bra. Jag myste i hytten med min fripassagerare. 

Dagarna har lunkat på. Jag hade ju tagit lite semester så jag var hemma nån vecka. 

Inget blod. 

Inga symtom. Ett väldigt lugn. 

För några dar sen, ruvardag 8 kanske startade illamåendet och huvudvärken. Bröstvårtorna ändrade och hela kittet. 

Testade igår på ruvardag 10. Negativt. Blev väldigt paff. Var helt hundra på att det hade lyckats. 

I morse var testet positivt. 

Men jag har tagit blodprov idag också och det är negativt. Och det är det man går efter. 

Ett ägg förbrukat. Ett kvar. 

Varför skulle det fästa för att sen släppa? Ubertidigt missfall. Så onödigt att tända vårt hopp efter att vi redan hade sörjt igår. 

Vi vill ju ha en bebis. 

Jag blir jätte glad för era kommentarer men jag orkar inte med massor med "nästa gång lyckas ni" "nästa gång är det er tur" för jag börjar tro att vi fick en chans och det var världens finaste Mio. 

Alla nära och kära... Jag orkar inte prata om det. Vi fortsätter som hittils när vi ses. Vi berättar när vi vill prata om det. Var gärna öppna för det när vi behöver ventilera oss. En kram är alltid trevligt. Men snälla, fråga inte. 

Vi försöker andas och leva. Orkar inte förklara och känna hur jävla synd Det är om oss. Det sänker mer än skänker.

Ruvardag 11 eller v.4+2 och här tog det slut.