Anorexia nervosa
Nu har jag varit på veckans besök på Capio. Kontroller togs, lite högt tryck och väldigt hög puls visade det.
Vikten togs, hade gått upp 100gram.
En enorm lättnad för min sjuka del av hjärnan, ett nederlag för den friska delen.
Tyvärr regerar den sjuka delen helt och hållet hos mig när det kommer till vikten.
Än så länge.
Jag träffade min behandlare och hon fortsatte den KBT (kognitiv beteende terapi) som startades förra veckan.
Jag bröt ihop helt, insåg hur svårt jag har att ta mig igenom detta, hur fast jag är i sjukdomens grepp.
Men behandlarens lugnande ord "du kommer att bli frisk!" Ekar i mitt huvud och något slags hopp lyser i alla fall.
Hon berättade en så fin parallell. Jag älskar paralleller, använder mig själv utan av det dagligen. Denna var så klockren och talar helt sitt klara språk för helvetessjukdomen anorexia nervosa.
Jag vet inte om den uppfattas glasklar och mitt i prick hos personer som inte är i sjukdomens grepp. Men jag skriver ner det här, det tål att delas.
Något i denna stil sa hon:
"Du skaffade dig en liten gullig lejonbebis. En kattunge. Ni busade och du gav den mat och lite godis. Det var roligt och vackert. Alla kommenterade din fina lilla tiger, hur söt och vacker den var.
Med tiden har den växt till ett stort morrande lejon. Den vill alltid ha mat, den kräver att du springer och köper stora biffar flera gånger om dagen, den skäller ut dig och säger att du är värdelös när du inte gör precis som den säger.
Den vill ha din uppmärksamhet varje sekund av dagen. Är du inte där och klappar och kelar med den så ryter den åt dig, säger att du misslyckas, att du är dålig och helt värdelös. Den är bara snäll och kurrar när du är där med den, helt, till hundra procent där med den. Bara den. Kelar och ger den näring och föda och klappar den medhårs."
I början av sjukdomen- folk ser att du går ner i vikt, man får höra att man är fin, att man strålar, alla kommenterar, allt är peppande och roligt.
Men med tiden så avtar hejjarropen, du börjar känna att du har svårt att hänga med i samtal, du tycker det är jobbigt och läskig att träffa andra människor, även om det är dina allra närmsta. I stället för att prata och njuta av varandras sällskap så tänker du heeela tiden på din kropp, om dom tycker du ser tjock ut, vad du ska säga när mat-ämnet dyker upp, ska du gå hem då? Straffa dig själv med svält resten av dagen? Eller ska du äta med dina vänner och sen snabbt hem och kräkas?
Dessa byxor, ser låren tjocka ut i dom? Visst syns mina lovehandles nu? De tycker nog att jag jag ser tjock ut, nu tror dom att jag börjat gå upp i vikt igen.
Mina armar!! Denna tröja sitter alldeles för tajt, fläsket dallrar när jag rör mig. Bäst jag går hem.
Där hemma ser ingen mig och min feta kropp. Jag gör ändå ingen nytta i sammanhanget. Jag har inte hört ett ord om vad alla prata och skratta om, jag kanske har nickat eller skrattat där tillfället verkat kräva det. Men jag vet inte vad dom pratade om?
Pratades det om min vikt kanske?
Jag och det morrande lejonet går hem till vår trygga vrå i stället där vi kan sitta i ensamhet, där ingen behöver få oss att tänka på något annat än oss själva. Jag går hem och klappar på mitt morrande arga lejon.
/mitt liv nu.
Men det ska tamejfan bli ändring på det.
En dag ska jag vakna upp och inse att det inte finns något lejon- det var bara en illusion jag själv skapat. Det finns ingen ångest över mat, det finns ingen skam över min kropp, jag är inte värdelös, jag är inte för tjock.
En dag ska jag tydligen nå dit, till att känna precis så.
Men jag är inte där en enda sekund av mitt liv just nu.
Men en dag...
Nu ska jag åka och jobba.
skriven
Väldigt starkt skrivet! Jag har själv levt med ätstörningar i flera år och trots att jag är inne i en bättre period nu finns tankemönstret kvar. Man blir nog aldrig riktigt frisk från ätstörningar. Som med alkoholism, man blir "nyktert ätstörd". Kram <3