Ja må du leva idag

Jag tittar på barncancergalan. Varje år blir jag så berörd, det brukar sluta med en panikångest-gråt. Så oändligt mycket obearbetat i mig. 


Bara vetskapen om att barn faktiskt dör, förlorar kampen, gör mig så förtvivlad. På min tid fick 1 av 5 cancer. Nu är det 1 av 3. Men å andra sidan har forskningen kommit såååå långt så fler överlever. Men inte alla. Och det gör mig så ont. 

Självklart ger jag pengar varje månad till barncancerfonden. Det har jag gjort sedan jag började få en inkomst, alltså hela mitt vuxna liv. Jag vet att forskningen är helt beroende av våra gåvor så det känns ju så vansinnigt självklart. 
Dels känner jag att jag vill bidra just på grund av att jag själv varit ett barn med cancer. Och fått ta del av den behandling man forskat fram. Men jag bidrar även för att det är otroligt hög sannolikhet att något barn i min familj/släkt kan bli drabbade. Och för alla andra barn så klart. 

Man vill hjälpa och bidra med pengar till all olycka i världen. Men man kan inte göra allt, men man kan göra något. 

Vad är en hundring i månaden? 
Ingenting. 
Bli månadsgivare du med. 

1 Anonym:

skriven

Är siffran så hög alltså? 1 av 3 barn?

Svar: Ja, det var det sista jag hörde. Så hemskt
Annette Sjölund

Kommentera här: