Sunday

Jag känner mig tjock, svullen, jäst, uppblåst och misslyckad som satan. 

Jag hatar denna känslan. Bara tanken på att ge upp detta, återgå till ett snävt kontrollerat intag av kalorier, får mig att längta. Längta tillbaka. 
Lyckan i att lyckas. Lyckan i att gå ner. Lyckoruset över siffrorna på vågen som minskade för varje vägning. 

Nu äter jag 3000 kcal/dag. Beräknas gå upp 1-1,5kg varje jävla vecka. 
I tisdags hade jag bara ett kilo kvar att gå upp för att hamna på det första delmålet- undervikt. BMI 18-20. 
Vid det här laget är jag förmodligen redan där. 
Ett spann på 3kilo där jag ska ligga ett par veckor innan jag beräknas fortsätta upp till slutmålet- normalvikt. BMI 20-24. 

Jag har 7kg kvar tills dess. Och det är kilon jag verkligen inte vill gå upp. Jag vill verkligen inte gå upp så mycket. Jag tycker att jag gått upp alldeles enough nu redan. Jag ser inte att jag kommer ändra på dom tankarna. Dom sitter för djupt och jag är liksom på det klara med att jag inte vill väga så mycket. 
Usch. Idag känner jag mig långt ifrån frisk från anorexian. Idag har den mig i ett järngrepp. 

Jag har ju vid det här laget lärt mig att man måste äta 1000kcal över sitt vanliga intag- varje dag- i en vecka för att gå upp Ett kilo. 
Ett kilo. Av ett överintag på 1000kcal varje dag. I en vecka. Det krävs med andra ord en hel del för att gå upp. Så man kan ju äta och lyxa tlll det ibland. Utan att vara rädd att gå upp. Ändå så tycker jag att varje liten tugga ska göra mig fet. 
Hjärnan väljer vad den vill göra om till en sanning.....

Helgen har varit rätt dålig. Jag har ätit efter klockan men kanske att det blivit lite för energisnålt. Men ändå rätt nöjd att jag klarat alla mål. Däremot har jag varit enormt ångestfylld. I morse var värst, visste inte vad jag skulle ta vägen med mig själv. 
Jag tvingade in mig i duschen, sen åkte jag hem till pappa och Stina och myste i timmar med energipillret Jamie. Stina och jag gick även en lång promenad. Jag körde vagnen, så oerhört skönt att promenera med vagn. 
Det har varit väldigt varmt och klibbigt idag. 


Liknande inlägg

1 EmSi:

skriven

Åh, jobbigt...
Det är verkligen helt galet hur anorexin kan vända upp och ned på allt och hur man liksom nästan kan sakna den... Men, du vet, anorexia ljuger och luras, det var inte bättre när du var son sjukast. Ja visst, man får glädjekickar och känslor av att lyckas när vikten går ner. Men jag gissar att det bara var korta stunder, att du liksom många av oss andra också haft många stunder med gråt, ångest och förtvivlan och känslan av att vara totalt misslyckad... det är verkligen inte lätt, man kan inbilla sig att det vore bättre att ge upp men det blir inte bättre då, det blir värre, mycket värre... så kämpa och håll ut, det kommer bli lättare så sakteliga... fortsätt kämpa med dagvården, tror det kan vara mkt bra, det där förväntade fyrkantiga och lite tråkiga kan också vara tryggt och kan hjälpa dig när anorexia knackar på axeln och vill få dig tillbaka.
Många styrkekramar!! 💕Det kommer bli bättre, jag lovar! Och vikten är bara en siffra eller hur!? 🙄🙂👊🏻 You got this!

Svar: Tack för så peppade ord. Det är ju helt rätt som du skriver. Viktnedgång gav enorma kickar men det var ju som sagt kortvarigt. Just nu mins jag bara det som var bra. Allt annat är bortsuddat. Jag vet att jag måste kämpa vidare men jag önskar att den där kämparglöden kan komma tillbaka. Den är lite undanknuffad just nu. :(
Men men. En ny dag nu med nya möjligheter och ja- vikt är bara en siffra 😊😘
Annette Sjölund

Kommentera här: