Hej fina ni. Jag blir så taggad när jag går in här och läser de fina peppande ord vissa av er ger lämnar efter er. Så ovärdeligt. Och så kul att få en liten inblick i att det finns andra där på andra sidan skärmen. Inte bara en siffra utan människor, liv, öden.
Ni får säga till om ni vill läsa om något annat än det jag bara skriver om nu, om ni har några frågor eller tankar. Jag är väldigt öppen och det är inte mycket jag inte skulle kunna svara på. Skriva om. Så fråga på om ni vill. ❤️
Dagen idag har varit bra. Jag åkte till dagvården, kämpade på så gott jag kunde. Spenderade mycket tid i hobbyrummet med några andra tjejer.
Jag hade en pratstund med min behandlare, berättade om helgen som varit övermäktig och mina tankar på att avsluta behandlingen.
Hon gav mig en stor eloge att jag kom dit idag. Att jag faktiskt gjorde det.
Hon berättade att många ger upp utan att kämpa sig igenom denna starka storm. Men som hon sa, hoppar man av nu så är det bara veckor eller max nån månad tills man faller dit igen, och måste då börja om helt igen...
Jag vet att jag skulle falla. Och fort skulle det gå. Jag balanserar dagligen på en oerhört tunn tråd. Är ganska ofunktionell utanför dagvården till och med.
Jag fungerar tack vare den hjälp jag får på dagarna. Kanske därför helgerna är svåra.
Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att denna sjukdomen var så elak. Jag har nog helt naivt hela mitt liv trott att anorexia är något man skapar själv. "Ryck upp dig, börja äta, hur svårt ska det va?" Den stilen.. eller att det bara är ett tillstånd att få uppmärksamhet.
Men ack så fel jag hade.
Dels så högg den bara, från ingenstans. Det var ju inte så att jag satt och planerade att bli sjuk, nej. Jag bantade till en början och så sattes högre o högre krav och regler för vad/när och hur jag fick äta. Och plötsligt var det inte längre jag som bestämde, det var en kraft utan dess like.
Jag mins faktiskt en dag när jag satt här hemma och kände "nu är det nåt som är fel, nu är det inte bara jag som bestämmer och tänker" jag kände att hjärnan blivit kidnappad och jag var fullkomligt slav under den.
Detta var skrämmande att upptäcka men jag vägrade tro att det var nåt att oroa sig över. Jag blev ganska snabbt bästa vän med den nya kraften, vi lirade bra ihop. Jag började känna mig glad och väldigt stark och taggad. Jag hittade något jag var riktigt bra på- att svälta. Att bli smal.
Men så började allting vända, jag slutade känna mig smal och king of the world, jag började skämmas, gömma, ljuga och smussla om mat, började må dåligt av att äta med andra människor, allra värst med min familj. Började känna mig tjock, det blev en enorm hets om att gå ner mer i vikt. Jag gick ifrån att ha ett bestämt mål om vad jag vill väga till att bara vilja gå ner. Varje dag behövde vågen visa minus. Annars blev det konsekvenser, träning, motion, kräkningar.
Anorexia blir aldrig nöjd med en vikt, den är nöjd när du är död.
Jag vill komma ur detta. Bli frisk. Bli "nyktert ätstörd", för det är inte många som blir helt kvitt allting och aldrig någonsin mer tänker tvångstankar kring mat, som en gång varit fast.
Men man kan bli frisk, fungera i livet. Och det ska jag. Det vill jag.
Men det är inte lätt. I morgon kan jag lika gärna gett upp igen, det svänger så.
Men jag hoppas att det ska bli lättare och lättare.
Nu ska jag äta min spenat o fetaost paj som jag precis gjort.
Sen blir det vila för jag har helt gräsligt ont i axeln.
Kram på er. ❤️
skriven
Du beskriver det så bra. Men kämpa nu så du blir frisk. Kramar