Bebisboken.blogg.se

Jag har arbetat med att identifiera mina matkontrollerande beteenden och mina kroppskontrollerande beteenden och brutit ner dom för att sedan bygga upp mer funktionella kort i korthuset. 

Jag har hållt på i 16 veckor just nu och förväntas vara på bättringsvägen och redo att slussas ut härifrån för att börja arbetsträna och snart komma in i mitt vanliga liv igen. 

Men jag har aldrig haft ett vuxet liv utan ätstörning, jag har aldrig varit normal i hur jag har värderat mig själv, sett på mig själv, min kropp och min vikt. 

Det blir något helt nytt nu. Ett liv jag aldrig har levt. Men jag är glad att jag får chansen att få prova på detta nya liv. Det friskare och sundare. 

Men kommer jag klara det? Jag hade en långhelg nu som gick käpp rätt åt helvete. Det var en rent fruktansvärd helg. 

Vad säger att inte nästa också kommer bli det? Jag ska köra på samma utsluss denna vecka också, hem efter lunch på torsdag och ledig på fredag. 

Veckan därpå åker jag till Grekland. 

Och när jag kommer hem så ska jag hit de två sista dagarna av månaden. 

Sen avslutas dagvården. De 12 veckorna av dagvård. 

Jag ska börja jobba. 

Fortsätta leva efter ordination på min mat, fortsätta planera varje dag efter mina mål. Mina kalorier. Börja fasa in träning. Nya hobbies. Osv. Börja bete mig friskt. 

Det förväntas. Men tänk om jag inte klarar av det? 

Att jag redan efter Grekland börjar rucka på måltiderna. Känner jag mig själv så finns den chansen. 

Jag kommer visserligen gå i 15 veckor här på öppenvården. De kommer ju ha full kontroll på min vikt. Samma viktkurva ska följas. 

Men jag vet inte. 

Jag känner mig hopplös i detta nu. 

Äter jag min ordination, på utsatt tid, det och inget annat, så kommer jag att hålla exakt samma vikt. Nu funkar ju inte livet så, ibland bjuds man på tårta, nån gång kanske man tar ett glas vin, nån gång kanske man äter på en supergod resturang som serverar så god mat att man bara måste äta upp allt som är på tallriken. 

Ge och ta. Ett spann på 3 kilo som går fluktuera. Så har människor, vår kropp är skapad unikt efter en specifik form. Vissa ätstörningskliniken går bak långt i ens liv och registrerar sin viktkurva från barndomen. Redan där kan man se vad det rätta skulle vara för en som vuxen. 

Jag är inte speciellt lång och jag har inte en stor benstomme, jag skulle tippa på att den vikt jag är skapad för att ha, som min kropp kommer att styra mig till för att sen stanna, är det lägre spannet av frisk hälsosamt BMI. Kring 53-56kg. 

Jag har haft samtal med psykologen här idag. Grät ut ordentligt. Det som var skönast att höra var att det är oerhört normalt att patienter som närmar sig avslut av vården känner just såhär. Att man inte är redo. Att man fortfarande är för sjuk. Och det är man, men tricket är att fortsätta kämpa på exakt samma vis på hemmaplan sen. Utan hjälp, men ändå med den utbildning vi har fått. Jag ska vara min egna terapeut. 

Det är ett stort ansvar. Enormt. 

Det känns bara läskigt och svart. Tomt svart hål. 

Men jag ska i alla fall göra allt i min makt för att försöka att inte falla tillbaka ner i det grumliga hål av denna jävla sjukdom.