Countdown!
Näst sista dagen. Jag sitter här på dagvården nu, näst sista dagen.
Hur konstigt???
I morgon åker vi till Grekland, mamma och jag. Målet i hela mitt behandlingsmaraton.
Hela tiden har jag haft detta datum framför mig som målet- när vi åker så är jag klar med min behandling.
I morgon är denna dagen kommen.
Är jag frisk från min anorexia nervosa nu då?
Nej, inte på långa vägar, men jag har en hälsosam vikt nu, jag har en ordentligt packad ryggsäck med lärdomar om sjukdomen och kroppens funktioner och krav på näring.
Kommer jag att bli frisk då?
Jag hoppas det. Och jag tror det, men jag tror att jag har en lång väg kvar. Jag ska upp 2 kilo tIll och sen hålla det i ett år, för att bli frisk.
Jag tror inte att den vägen kommer att bli spikrak, jag kommer säkert dippa i alla fall en gång. Kanske två. Men jag tror inte att jag kommer hamna på botten igen, ner i sjukligt låga siffror på vågen. Jag tror att jag kommer att snappa upp signalerna tidigare, kanske hitta modet att be om hjälp, sträcka ut handen innan det hunnit gå för långt.
Jag tror att min familj, mina nära och kära kommer att hålla ett öga på mig, ifrågasätta om jag börjar bete mig mer ätstört igen, eller gå ner i vikt.
Jag tror att varningsklockorna kommer att ringa.
Jag vill bli frisk, helt frisk, lägga detta bakom mig och fortsätta mitt liv som nyktert ätstörd. För helt normal och frisk i sinnet blir man inte, en del av kampen kommer alltid att finnas kvar, men på ett friskare vis.
I morgon åker vi, i morgon sitter vi på planet mot Kreta.
Vi båda känner oro för hur världen ser ut, alla terrorattacker. Men jag tänker inte låta det äta upp mig. Jag ska njuta. Äta, leva, bada, sola, njuta.
För det är jag värd.
