Maj månad... :(
Vi väntade barn. Allt slit, alla tårar, alla behandlingar, all oro, all ångest, alla pengar som ingår i den jobbiga långa ivf-resan skulle äntligen ge oss vårt önskebarn. Ett eget litet mirakel.
Men så kom denna hemska dag.
Varför? Jag kan inte hitta någonting vettigt i detta. Jag har inte gjort annat än kämpat detta liv. Detta barn skulle ju få bli en vändning. Ett nytt kapitel. Min största önskan skulle gå i uppfyllelse.
Jag tycker att det är så vansinnigt orättvist och jag hatar denna månad.
Jag vaknar varje dag med ångest och en klump i halsen. Tänker på hur denna morgon skulle varit om jag haft en levande son nu. I stället för en urna aska nedgrävd under jorden.
Jag har fött ett barn men jag är barnlös i allas ögon. Mina föräldrar har 7 barnbarn. Men egentligen 8. En liten kille vandrar vid vår sida fast vi inte ser honom, vi räknar inte med honom i skaran. Det gör så ont. För han har faktiskt levt.
Även om det var inuti mig.
2 år sen.....
skriven
Annette, du ska veta att jag tänker på dig varje dag - speciellt när vi kom in i maj. I mina ögon är du en mamma, och du tillhör de starkaste av alla mammor - för du är en änglamamma!
Jag skulle säga att dina föräldrar har turen att ha åtta barnbarn, men har bara lyxen att få lära känna sju av dem. Påminn dem om att det är viktigt för dig att Mio inte "glöms bort" av familj och släkt, för han är en del av dig.
Stor kram!!!