Bebisboken.blogg.se

Mattias och jag åkte till Gotland så fort jag blev utskriven från sjukhuset. För att komma ifrån vårt hem, från livet.  

Ön var ett enda körsbärsblommande naglijala. Vi hyrde en tandemcykel och jag satt där bak med min tomma krampande livmoder och blundande.  Satte upp benen på pinnen mellan trapporna och grät. Grät varje dag. Blundande medan vinden svepte fram över ansiktet när vi cyklade längst Nangijala. Jag höll så hårt i min man, han fick vara den starka, den som andades för oss. 

Tårarna började rinna direkt och jag fick en sån knut i magen när jag såg de fina blommorna och kortet mamma gjort idag när hon kom hem efter sitt nattpass i morse. Så fint. 💙

2 år. Har jag andats dessa år? Så svårt att veta. Jag hamnar precis tillbaka i den tomhetskänsla och sorg som jag vaknade med den 21 maj. För idag- exakt nu- för två år sedan så låg jag med bricanyl och andra mediciner för att stanna upp förlossningen. Väntade på att få operera in ett serclage. Tre ultraljud gjordes under dagen. En så levande sprattlande livlig bebis syntes varje gång.  

17.00 föddes han.