Låååååångt smärtinlägg
Men nu när det började göra så där vansinnigt ont i höften så insåg jag att det nog var några dagar sedan jag hade ont. (Jag har ständigt ont, men mer eller mindre. Mindre ser jag som inget)
En fantastisk upplevelse att inse det. Men tråkigt att den är tillbaka.
Nu var jag alldeles nyss ute på en rask 3km lång promenad så orsaken är väl rätt klar..
Får hoppas att den lägger sig om en stund. Tog just 2 citodon. Borde hjälpa snart.
Jag blir så ledsen och trött och orkeslös vid smärta. Såklart inte så konstigt. Men jobbigt.
Jag har mer och mer ont i vänster höft. Det var den allra första led jag protes-opererade. Jag har ju, som jag så många gånger skrivit, rekord i världen på att vara den yngsta människan som opererat in så många proteser. Och att ha haft dom längst tror jag.
Inget att direkt skryta om, mer bara fruktansvärd fakta.
Jag opererade båda höfterna -00. Det är 15 år sen. 5-10 år skulle dom hålla.
Jag röntgas nu och då och dom får alltid MVG. Sist vet jag att han sa att det fanns nån liiiiiten slitning men inget drastiskt.
Jag känner min kropp bättre än någon annan och vet precis vad som är på gång. Och jag vet att den höften blir lite sämre nu hela tiden. Den räknar sina sista dagar so to speak.
Det enda som lurar mig lite är att jag har ont i själva höften. Det har man inte om det är problem inne i höften, är de det så har man ont i ljumsken. (Om det är höftleden som spökar) Detta jag känner nu kan gott o väl vara muskler och/eller sviter från min ischias-rygg. Men however så vet jag att höften blir sämre.
Förr, för några år sedan kunde jag gå hur mycket som helst, timmar. Det enda knepiga var kyla. Protesdelarna jag har är blandning av plast och järn. Och cement så klart. Järnet suger åt sig kylan och går jag långt i kyla så blir det liksom som segt i stegen tillslut. Lite segt att föra benet framåt. Men annars har jag kunnat gå både längre och snabbare än många jag promenerat med.
Sista åren har det försämrats drastiskt. Sista åren har jag kunnat gå max 10 minuter. Nu *peppar peppar* är jag bättre och försöker bygga upp mina totalt muskelfria lår. Dom är så vansinnigt smala och tomma. Jag kämpar med både gym, träning hemma och promenader. Nu gick jag 30min i rask takt. Det gick bra. Om man räknar bort smärtan nu. Så jag är nöjd.
Knäna opererades -02. Dom har jag sällan problem med. Väldigt sällan. *peppar peppar* igen.
Det är ändå en väldigt komplicerad led. Jag har, lite ovanligt faktiskt, mina egna knäskålar. Kanske är det därför som dom funkar bättre än dom bör. Jag kan inte böja mer än 90grader men det är ju inte det största problemet i världen.
När dom kikade in i mina knän -02 så sa läkaren att det såg ut som att dom var sprängda. Det var liksom bara smulor.
Om jag hade ont?
Jo. Jag hade så vansinnigt höga morfindoser dagligen, så skulle jag avslöja dom så skulle ni aldrig tro mig. Benen vek sig och blev sneda. Jag satt i permobil i 4 år.
Så sjukt att tänka på. Hur dålig jag har varit. Jag har haft personlig assistent som fått hjälpa mig med precis allting. Jag har legat i en säng och blivit påklädd, tvättad, har haft lyft som hjälpt mig över till rullstolen.
Tänk vilken skillnad mot idag.
Ibland glömmer jag detta. (Förtränger)
En gång låg jag inne på sjukhus 4 månader i sträck. Bara för att jag var så trasig. Hade så ont. Jag var mer eller mindre sövd av all smärtlindring och jag hade epidural för att "förlama" benen och slippa lite smärta för en dag eller två.
Jag har haft så jävla ont. Helt galet när jag tänker på det.
Jag är väldigt tollerant mot smärtstillande. Kommer jag till akuten med smärtor så kommer sköterskan alltid in med 2-5mg morfin. Så får jag (eller Mattias) dra storyn, sen fattar dom, läser journalerna och jag får 20mg morfin och 20mg stesolid intravenöst. Då blir jag oftast ganska smärtlindrand. Iaf lite mosig.
Jag har opererat axeln 2ggr oxå. Två protesoperationer. Den har jag konstant ont i. Alltid. Varje sekund. Det blev så efter op nr 2. Det gick nog lite snett där.
En dag för många år sedan sa min smärtspecialist att det är stor chans att jag blir en drogmissbrukare. Då var jag ett barn, när han sa det.
Bär alltid med mig det och är lite stolt att jag aldrig testat droger. (Jo, jag har rökt på några ggr i min ungdom men det var långt ifrån min grej. Kändes som när man ska sövas. Och dom minnena är ju väldigt otrevliga.)
Men jag dricker knappt. Och drogar inte.
*klapp på axeln*
Däremot äter jag citodon nästan dagligen. Pga. alla proteser. Är ordinerad 8st om dagen livet ut. Men tar max 2. Och inte ens alla dagar. Kan gå veckor eller månader ibland utan. Iaf förr. Nu behöver jag dom oftare.
Har varit beroende i 10 år av morfin. 10 år åt jag såna otroliga hästdoser. Och det är INTE kul. Citodon kan jag inte bli beroende av. Av olika anledningar. Det är skönt. Skulle inte klara av att leva på ett beroendeframkallande medel igen.
Får räcka med snuset ;)
Jaha. Det vart ett naket inlägg. Och långt.
Men jag vet att många av er kämpar med smärta. Jag känner för er.
Jag vill vara öppen och ärlig i min blogg och detta är en liten liten del av mitt komplicerade liv. Mitt liv går ibte att försköna. Det är så här. Har nästan alltid varit. 11 år fick jag leva innan helvetet och leukemin bröt ut. Och alla smärtor.
Det jag skrivit nu är en sån liten liten del av allt som hänt.
Inte konstigt att man ligger här med jordens panikångest allt för ofta.
skriven
Det går inte ens att föreställa sig all smärta du gått igenom och att alltid behöva ha smärta måste vara jättejobbigt! Jag hoppas det inte blir långvarigt för dig denna gången utan att du snart är 'på benen' igen! Ha en bra helg😀