Anmälan.

Måste bara skriva av mig.. Dagen har varit helt fruktansvärd.
Förrutom att jag behövt ringa runt till 3 olika sjukhus för att få tag i hjälp gällande mina egna mediciner så har jag fått jaga svar på vad som hänt med Mio.
 
Igår sa kuratorn att hon skulle ringa och söka info direkt på morgonen gällande hur vida Mio var ivägskickad för obduktion eller ej. Hon ringde mig kl 10.59 idag och meddelar att hon inte fått tag på personalen på bårhuset men att hon försöker. Sen går tiden. Jag hör inget mer. Jag beslutar mig för att ta saken i egna händer.
 
Jag får snart tag i rätt nummer och får prata med en hygglig kille som berättade att han hört talas om det här fallet. Att han dock inte varit involverad, men han lugnade mig med att bebisen INTE obducerats, utan bara följt med av "misstag" då man "läst fel på remissen".
Han försöker lugna mig och meddelar att han kommer åter till DS bårhus i eftermiddag.
 
17.38 ringer kuratorn upp igen. Säger att hon hört att jag redan kommit i kontakt med bårhuset. Vill också meddela att Mio visst blivit obducerad. När jag frågat varför, kan hon inte svara. När jag frågar hur jag går till väga för att få reda på svar, kan hon inte svara.
 
Jag frågar vart alla läkare håller hus, hur jag kan få tag i läkaren som skickat iväg remissen. Det kan hon inte svara på. Hon är ledig.
 
Hon meddelar att Mio fått en kroppstrumpa på sig och en mössa. Vi får fortfarande se honom men han ser annorlunda ut. Jag börjar gråta och skaka och får panik.
Hon kan inte svara på många frågor men erkänner att dom gjort fel och de ska anmäla sig själva. Sjukhuset.
Jag meddelar att jag också kommer att anmäla. Hon förstår.
 
Imorgon har dom stängt. Jag kommer inte få några svar. På fredag klockan 8.30 har vi "visningstid". Han kommer då att ligga i en vanlig plastbalja, sån alla bebisar ligger i. Vi ska få hålla i honom om vi vill, vi ska även få lägga ner honom i en vit liten bebis kista. Om vi klarar det. Annars gör dom det.
Vi ska få lägga dit filten och ett gosedjur. Vi ska få ta ett sista farväl.
4 dagar har de tagit från oss genom att skickat honom till huddinge för obduktion av "misstag". Något som aldrig skulle skett.
 
Hon meddelar att han ligger med armarna utåt från kroppen. Benen ihop i fosterställning, precis som när vi såg honom. Att han mörknat och hårdnat. Denna bild har jag nu på min näthinna varje microsekund. Kan inte sova. Kan inte blunda. Kan inte andas,. Kan inte äta. Kan inte leva.
 
Jag har underbara nära och kära som ska hjälpa mig med att både gå ut med detta i media och att anmäla.
Jag vill aldrig att någon annan människa ska behöva drabbas av det här.
 
Räcker det inte med att vi blev försummade på sjukhuset, att vi inte fick hjälp fören allt redan var över, att vi inte fick något stöd under förlossningen, att vi inte fick hjälp efteråt, att jag inte fick förklarat för mig vad som hänt, att jag inte får hjälp med mina vidare medicineringar, att de inte städade bort allt blod från rummet efter förlossningen, utan jag behövde vakna till det där dagen efter.
Räcker det inte med att vårat efterlängtade barn dog?
 
Nej, jag har fått ringa och söka, leta, fråga i flera dagar nu. Och nu ska vi ordna själva med att köra den lilla kistan till krematoriet. Jag ska klara av att räcka över en vit liten kista med mitt enda barn i till personalen på krematoriet. Sedan gå därifrån. Levande?
 
Jag kan knappt andas, jag orkar knappt upp på morgonen.
Men jag har fullkomlig ork och styrka att strida för Mios rätt. Han är min älskade unge och vi har all rätt att sätta dit detta sjukhus nu och få både en ursäkt och en ordentlig förklaring. Och ersättning.
 
1 Mia :

skriven

Jag är verkligen ledsen för din skull! Men vad ska en anmälan göra för dig? En lång process som kommer få dig att må dåligt och svårare att hantera dina känslor! Prata med verksamhetschefen istället.

2 Frida:

skriven

Men vad är det jag läser. Hoppas ni snabbt får klarhet i vad som hänt. Vet de vad det var för infektion du hade förresten, det verkar väl mer relevant än att obducera Mio om de påstår att det var orsaken.

3 Emma:

skriven

Jag lider verkligen med dig o din sambo men kan någon nära vän eller släkting hjälpa er med det svåra ni har framför er dvs kistan, transport anmälan eller bara att prata med sjukhuset? Kram

Svar: Jag behöver åka och se honom i morgon. Dom har förstört min bild av Mio och jag måste helt enkelt få se hur han ser ut nu. Förhoppningsvis är min bild värre än verkligheten. Kistan skulle vi väl kunna få hjälp med om vi frågar runt, men det känns fel. Så vi gör det. Annars får vi hjälp, ska få hjälp med anmälan. Kram
Annette Sjölund

Kommentera här: